Västmanländska i skåne

Kunde inte sluta blompyssla efter kursen utan var tvungen att göra fler arrangemang.

 Påskkruka utanför ytterdörren

 Här ska det snart slå ut söta blå krokusar

 Pärlhyacint i glas

Idag har jag varit på blomsterkurs igen. Den här gången med - inte helt oväntat - påsktema. Vi fick börja med att göra en påskgrupp på ett "galler" av björkris med påskliljelökar, rosor, gerbera och ranunkel.

Sedan fick vi göra något som måste vara världens tristaste bukett - helt outslagna påskliljor och några fjädrar. Det ser verkligen inte mycket ut för världen. Men kursledren lovade oss att om en-två dagar så kommer det att vara ett jättefin boll-likande bukett av utslagna påskliljor. Ja, vi får väl se …

 (I’ll keep you posted)

Som jag har sagt tidigare så är miljön där på blomsterskolan otroligt inspirerande och både inne och ute finns arrangemang som eleverna på floristutbildningen har gjort. Men ibland är det enkla nästan det vackraste.

Vi hade vänner på middag i går kväll. Vi skulle laga maten tillsammans hade vi bestämt och temat var eld. Mest för att vi skulle få användning för den nya gasbrännaren maken fick i julklapp av mina föräldrar. Eftersom vi inte skulle äta förrän ganska sent så struntade vi i förrätt och fixade bara lite grönsaker med eldiga dipsåser och chilinötter att mumsa på under matlagningen. Till huvudrätt blev det whiskeyflamberad fläskfilé med pepparsås och smörslungade rädisor.

Jag måste erkänna att jag var lite besviken på flamberingseffekten - det var inte så storslaget (om man tittar noga ser man att det faktiskt brinner) - men maten blev god. Speciellt såsen - mums!

Den självklara efterrätten var ju såklart creme brulé och där kom vår nya leksak verkligen till sin rätt. Snyggt, va?

Gott var det också, även om vi var lite för otåliga för att vänta tills själva cremen hade svalnat helt innan vi började elda på. Efter en sådan god middag, vin för somliga, kaffe och god choklad hamnade sällskapet i fredagskoma i soffan

Är det någon som har andra recept som går bra att elda, så kom gärna med tips!

Usch - idag är det synnerligen ruskigt och kallt i Skåne. Och jag klädde mig i en för tunn jacka idag, både av optimism och av nödvändighet. Det blev en kort tur ut i regnet på lunchen för att häma mat. Men jag blev lite glad ändå - det blir jag varje dag när jag går förbi den fina blomsterbutiken som ligger i kvarteret. Så lite vårkänslor kan man ju få i alla fall.

Ja, då är jag tillbaka på jobbet igen. Resan till jobbmässan igår fick jag ställa in och ta en sista dag hemma och det var nog lika bra- jag är fortfarande aningen skakig, men mycket, mycket bättre.

Men fy vilken jobbig natt det var - jag hade jättesvårt att sova. Men jag har kanske sovit för mycket och det i kombination med en livlig bebbe som sparkas från insidan, ischias som gör det svårt att ligga bekvämt och lite jobbångest gjorde nästan natten olidlig. Men jag får ta igen det inatt. Det är ändå lite skönt att ha lämnat sjuklägret.

Då är ordningen snart åerställd. Influensan börjar lätta och maken har återvänt från skidresan. Det har mest blivit fil och mackor de här sjukdagarana, men idag samlade jag mig tillräckligt för att laga en ordentlig middag. I tidningen Buffé hitttade jag för ganska länge sedan det här pastareceptet med kyckling i citron och basilikasås. Det blev urmumsigt - rekommenderas! Men man måse gilla citron.

(såsen blev ganska vattning så jag tog lite, lite maizena i för att få den tjockare)

Oj, oj - vilken bra bok! Jag låg vaken till halv fyra i natt för att läsa ut Den trettonde historien av Diane Setterfield (det kan också ha varit så att jag sovit mer än min kvot nu när jag varit sjuk och inte kunde somna av den anledningen). Jag läste en recension av den hos *MALIN* och tyckte den lät som något för mig.

Den trettonde historien handlar om Margaret Lea som arbetar i sin fars antikvariat. En dag får hon en brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter som vill att Margaret ska skriva hennes biografi. Margaret är först måttligt intresserad - hon är inte så förtjust i samtida litteratur och Winter är känd för att ljuga om sitt liv. Men hon bestämmer sig för att ge det en chans och åker till Yorkshire. Med löftet om att Winter den här gången ska berätta sanningen bor Margaret hos författarinnan medan hon skriver biografin. Historien om familjen Angelfield som Winter sedan långsamt berättar för Margaret är spännande, fascinerade och avslöjar många mörka familjehemligheter. Men är den sann?

Språket och berättarstilen i boken är helt fantastiskt - läsaren fångas omedelbart och man vill inte släppa taget. Referenser i boken till Jane Eyre, Svindlande höjder och andra 1800-talsromaner är inte bara uttalade utan genomsyrar hela berättarstilen. En bok att sluka!

Nu har äntligen vännen i Portugal börjat blogga - den hamnar på favoritlistan direkt. En snygg blogg är det också.

Hmmm … det hade kanske varit en idé att byta bloggverktyg. Blogsome är ju verkligen inte särskilt flexibelt.

Oj, jag har verkligen kommit efter med mina bokfemmor. Temat vecka 8 var sorg och det gjorde mig lite blockerad - jag har så klart läst massor av sorgliga böcker, men just då kunde jag inte komma på en enda. Vecka 9 var temat glädje och det var lika svårt, men mest för att alla böcker ju ger läsglädje - fast på olika sätt. Denna vecka är temat för bokfemman favoritteman - alltså typer av teman i böcker som man gäna återkommer till. Jag har en tendens att alltid snappa åt mig böcker med (mer eller mindre) sanna historier som ofta handlar om barnmisshandel, incest och andra hemskheter. Oftast är de inte så välskrivna rent litterärt, men kan ändå vara väldigt gripande och fascinerande på ett makabert sätt.

1. Inte utan min dotter av Betty Mahmody - var nog den första boken av den här typen som jag läste (och just då läste väl alla den) och var väldigt tagen av hur någon kan göra så mot sin fru och sina barn.

2. Bilden av pappa av Thelma Ásdísardóttir och Gerdur Kristný - var den senaste boken av den här typen jag läste och där inser man verkligen att det finns tusen gånger värre saker en förälder kan göra mot sina barn.

3. Pojken som kallades Det av David Pelzer - är också en sån bok som "alla" läste och den är ovanlig på det viset att den handlar just om en pojke. De flesta sådana här berättelser är skrivna av/återberättade av kvinnor.

4. Gömda av Liza Marklund - är väl inte okänd för någon. Jag tycker det är lite extra intressant eftersom den utspelas i Sverie och berättar historien om en kvinna som är helt utlämnad till myndigheterna och hur deras misstag gång på gång ställer till det för henne. Skrämmande att det kan hända i vårt "trygga" land.

5. Bakom stängda dörrar av Kristina Hansen - är ett exempel på en riktigt, riktigt sjuk människa - en man som blir förälskad i sin egen dotter och lever med henne som i ett äktenskap och som resultat av detta föder hon honom flera barn och han tycker att det är den perfekta familjen.

Det finns säkert fler och bättre exempel som jag glömt just nu. Någon som kommer på ett bra exempel?

Eftersom ingen kanal ens bryr sig om att konkurrera med melodifestivalen på lördagar så var jag tvungen att hitta en lösning och släpade mig till videobutiken. Jag kom hem med två filmer som jag båda trodde var lättsamma romantiska komedier.

Den första var precis det. The Ex med Zach Braff och Amanda Peet är en söt och lättsam komedi om ett par som flyttar hem till hennes hemstad. Han får jobb på sin svärfars firma och får sin frus fd. pojkvän som chef. Exet vill vinna tillbaka henne och spelar ett fult spel, men ingen tror att han kan vara elak eftersom ha sitter i rullstol.

Den andra filmen - Bröllopsnatten med Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart -var ingen komedi utan en märklig historia om två människor med ett gemensamt förflutet som träffas igen på ett bröllop. Hela filmen igenom är bilden tvådelad och berättar ibland olika historier och ibland samma, men ur olika vinklar. Tyvärr känns det bara splittrat och konstigt. Det engagerar tyvärr inte och det är synd på en så bra skådespelare som Helena Bonham Carter.

Usch, nu har jag gnällt som mycket över min förkylning de senaste dagarna. Men jag har ju helt glömt att det för det mesta finns något positivt i alla situationer. Det är till exempel trevligt när man får uppmuntrande "krya på dig"-samtal på telefonen och hälsningar på mejlen och bloggen. Och söta svärmor kom förbi med dessa vackra, vackra tulpaner för att pigga upp mig.

I brist på annat att läsa får man ta det som finns på Statoil (som var så långt jag orkade släpa mig och min dunderförkylning när jag hade läst ut Kallentofts bok). Men Elisabeth Anderssons Här och nu var nästan väl magstarkt även för mig (och jag har läst en hel del skräp). Den handlar om en mycket lyckade och välplanerade Sofie vars värld skakas om när hon upptäcker att fästmannen är otrogen och att modeföretaget hon arbetar på har köpts upp. Efter en ganska banal historia full av namedropping av märkeskläder och manisk städning så ordnar det såklart upp sig och - tro det eller ej - huvudpersonen blir först lycklig när hon har en ny man vid sin sida. Vad är det som är så dåligt med det så, tänker ni, det är ju typisk chick litt. Ja, det är sant och sådan kan jag visst läsa och tycka att det har sin tjusning, men det här boken blir liksom extra dåligt för att den utger sig för att vara nåt mer än just banal chick litt - att det är smartare och roligare och mer realistiskt. Nä, säger jag.

Ska man läsa skräp så ska det i alla fall vara sånt som inte utger sig för att vara nåt annat. Så jag läste om en gammal favorit - en Harlequinklassiker - Förvandlingen av Anne Weale. Den överviktiga grå musen Sun Roberts arbetar som privatlärare åt den unga lady Lancaster. När flickans föräldrar omkommer dyker hennes farbror James - som hon aldrig träffat - upp för att ta över som förmyndare. Han är inte intresserad av att förvalta ett förfallet engelskt gods utan tar med sin brorsdotter och hennes lärare till USA där han leder ett framgångsrikt företag. En dräpande kommentar om Suns figur får henne att vilja förändra sig själv och att få den ruskigt stilige men arrogante James på fall. Ja, och resten kan ni räkna ut själva. Det är mycket "läppar som säger nej och hjärtan som säger ja" i den här boken. Av nån anledning är det en bok som jag läst massor av gånger sedan jag fick tag på den i mina tidigare tonår, speciellt tacksam är den att läsa om när man är hemma och är sjuk - antagligen för att man inte behöver anstränga hjärnan det minsta!

Ja, alltså inte så värst lång i meter eller så, men varvet runt kvarteret jag släpade mig ut på idag kändes som den längsta promenaden någonsin. Jag är ju inte i toppform precis, men jag var ganska rastlöst efter att ha legat i sängen resp. soffan sedan i onsdags kväll och idag var det så fint vårväder. Lite ljusterapi kan väl inte skada - det borde man ju bli frisk fortare av. Men efteråt var jag helt slut och genomsvettig och var tvungen att sova en stund.

Jag tog med mig kameran för att dokumentera några vårtecken.

Min sista förhoppning om att ta mig hem till Vänliga Västmanland i helgen gick om intet när jag insåg att jag var i lika dåligt skick på fredagen som på torsdagen. Annars tänkte jag att jag kunde boka en biljett på lördag morgon, men jag tror jag har valt rätt. Det är nog bäst att vila och se till att bli riktigt frisk. Men jag är ju ändå ledsen över att jag inte får träffa familjen som jag vet samlas idag för att fira brorsans födelsedag lite i förskott. Jag har inte sett min brorsdotter sen i julas. Ja, inte de andra heller men de förändras ju inte lika mycket från gång till gång. Förutom dagen med syrran och inspektionen av hennes nya lägenhet som jag nämnde igår, så blir det ju inte heller nåt mys med mamma och pappa eller någon promenad med barndomsväninnan. Suck!

… så tycker jag att David Hellenius borde få sparken som programledare för Let’s Dance. Hans trams förstör ju hela programmet. Låt juryn göra sitt jobb utan att avbryta hela tiden!

Nu skulle jag ju egentligen bli mött av syrran på stationen i Västerås och så skulle vi äta en mysig lunch och kanske gå lite på stan innan jag skulle få se hennes nya lägenhet. Och sen skulle jag åka hem till mor och far i Metropolen. Men nu sitter jag fortfarande i soffan hemma i Lund i pyjamasen med mitt berg av pappersnäsdukar

Hoppas bara att jag inte smittade maken så att han bli sjuk därborta i skidbacken.

Är lite sugen på en väggdekoration till den stora (numera) vita vägg som går från hallen och in i köket. Men vad ska man välja … något grönt bör det nog vara i alla fall.

 gröna grenar?

diskret bubbel-linje?

 eller ett crazy-träd?

Hmm …

Annars kanske det här är nåt för barnrummet?

Och - syrran - kanske en kurbits till ditt Carl Larsson-tema?

Det är ju i alla fall en fördel med att vara sjuk och det är ju att man med gott samvete kan ligga i soffan och läsa en hel dag. Det har blivit lite väl mycket pregnoböcker för min del på sistone, så det var skönt att läsa en riktigt ruskig och blodig kriminalroman som omväxling. Mons Kallentofts Midvinterblot har ju fått mycket uppmärksamhet och strålande recensioner och då har man ju såklart höga förväntningar. Men den var precis så spännande och ruskig som jag hade hört - och dessutom välskriven och lite mer poetisk än genren brukar vara. Kriminalpolisen Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen utreder ett mord som liknar ett forntida midvinterblot. De har få ledtrådar och har svårt att få de som eventuellt vet något att samarbeta, men sakta nystas en förfärlig och sorglig historia upp. Den vintriga Östgötaslätten bildar en karg och ogästvänlig bakgrund och jag uppskattar det lite mer komplexa persongalleriet - även om författaren i vis mån ändå faller in i polisschabloner och nog har inspirerats en del av brittiska författarkollegor.

Förkylningen segrade ändå fast jag kämpade emot. Så nu sitter jag här i pyjamasen med ett berg av pappersnäsdukar och diverse huskurer nära till hands. Och maken åker till Åre direkt efter jobbet idag så jag får snörvla i min ensamhet.

Å nej! Det känns som att jag håller på att bli dunderförkyld! Jag hinner inte med det - jag har ju massa saker inplanerat - både jobb och roliga saker. Hur ska jag orka med viktiga möten, lunch med vännen jag inte träffat på länge, deadlines, InDesign-kursen, middag med trevliga kollegor, turen till Metropolen och jobba på läromedelsmässa om jag blir förkyld! Och inte kan jag ta en rejäl whiskey för att kurera mig heller …

Man kan ju tycka vad man vill om att få bakslag på våren, men det är vackert med vinter.

Jag tror att det är vårt fel att det snöar nu. När bilfirman frågade oss om vi ville att de skulle byta till sommardäck så sa vi ja. Och dessutom utmanade vi ödet genom att yttra orden "för det är ju verkligen inte troligt att det kommer snöa mer nu! Så … förlåt!

Sitter här och tittar ut på vår nya bil (ja, ny för oss alltså - annars är den från -99) som blänker så fint i regnet därute på parkeringen. Helgen gick i vanlig ordning förbi alldeles för snabbt - och den här måndagen har också swischat förbi. Förutom fredagskvällen - som tillbringades i sällskap med en pizza och Let’s Dance var helgen ganska aktiv. Bilinköpet var såklart lördagens stora grej, men vi hann också hämta ut våra persienner och åka hem till vännerna i Dalby på middag. Det bjöds på raclette, som är fantastiskt trevlig plockmat att umgås kring. Men man måste ju gilla ost förstås (men vem gör inte det?).

På söndagen monterade maken persienner i sovrummet. Så nu har vi både rullgardin och persienner och det håller förhoppningsvis ute det envisa ljuset från Viktoriastadion och vi kommer att sova som två prinsessor.

Vi fick också färdigt gardinprojektet i köket, men nu är ju problemet vad vi ska ha på väggarna?!? Tavlan som hängde ovanför köksbordet är ju mer gul-orange i färgerna och passar inte så bra längre med det gröna. Få se vad vi kan hitta på. Ett hem ska ju aldrig bli färdigt sägs det ju …

En rask promenad i regnet till bibblan för att lämna tillbaka och låna nya böcker slutade med att jag kom hem tomhänt - jag hade nämligen glömt lånekortet hemma. Ja, eller helt tomhänt var jag inte för jag råkade hitta ett par semlor på vägen som behövde ätas upp. Men bara om man tränade först. Så sagt och gjort. Jag åkte iväg på mitt första pass "vänta barn"-gympa och maken styrketränade. Med tanke på hur träningsovillig jag är annars så var det en stor seger att bara komma iväg  - speciellt i det usla vädret, det var så stark vind i söndags att vårt balkongbord blåste sönder - och då var det trevlig med mat, en varm dusch och sedan en semla till kvällsfikat som belöning. Målet med träningen är ju ändå inte att gå ner i vikt just nu.

Idag ägande jag hela lunchen åt att fixa med bilförsäkring och postväxel på banken (kan knappt minnas när jag var på banken senast så här i Internetbankens tider) för att kunna hämta ut bilen efter jobbet.

Ja, så nu är det väl tid att dra ner både rullgardinen och persiennen och sussa lite så man orkar med resten av arbetsveckan.

Jag ville på intet sätt antyda i inlägget nedan att jag var särskilt populär heller - det hade jag alldeles för omoderna kläder för och så var jag nog lite för pluggig också. Och det vet man ju - på högstadiet hjälper inget mot sånt på poppis-skalan!

Inte ens att ens storebror nog var rätt cool och hängde med musikkillarna på Spektrum …

Jag blev lite inspirerad av 80-talstemat i Let’s Dance i fredags och rotade runt ett tag på vinden för att hitta mina gamla skolkataloger. Så här snygga var vi i nian (1989):

Ja, är det inte nåt bekant över killen där längst uppe? Jo, jag gick ju i samma klass som Let’s Dance-Matte eller Bygglovs-Matte (vilket man nu föredrar).

På den tiden kallades han av någon underlig anledning för Zip och var inte precis tjejernas favorit. Jag minns inte heller någon danskung på disco-golvet, men vi umgicks å andra sidan inte i samma gäng.

Själv hade jag världens mest slitna permanent och skulle hellre ha dött än att le på skolfotot.

Ah, vilka minnen!

Och himlens vida väv av Lian Hearn var egentligen makens julklappsbok, men jag hade ju en baktanke med det eftersom jag själv gärna ville läsa den. Vi har tidigare läst triologin om klanen Otori och uppföljaren som utspelar sig 15 år efter. Detta är en "prequel" och utspelar sig alltså innan triologin. Här följer man Otori Shigerus barndom, uppväxt och kamp för att ta över som klanarvinge. Boken utspelar sig som tidigare i en fiktiv värld  som är mycket likt ett historiskt Japan. Det är egentligen ungdomsfantasy, men det är riktigt välskriven sådan och passar lika bra till vuxna.