Jag fick ett boktips av en vän och kunde inte motstå att skaffa mig pocketutgåvan direkt. Det passade utmärkt en en sån här gråtrist och regnig Kristi Himmelfärdsdag. Således har jag tillbringat dagen under en filt i soffan tillsammans med Maria Ernestams bok "Caipirinha med Döden". Det är verkligen en "pageturner" i ordets rätta bemärkelse, men nu när jag har läst ut den önskar jag att jag hade sparat på den lite för den var så bra och jag gärna hade tilbringat lite mer tid i dess sällskap. Boken är absurd, annorlunda och mycket, mycket bra. Det är något med Ernestams språk som är verkligt särpräglat - på ett mycket postitivt sätt.
"På ytan verkar Ericas liv perfekt. Hon och hennes sambo Tom älskar varandra och trivs med sin tillvaro. Eller det är åtminstone vad Erica tror. En kväll berättar Tom att han behöver en paus i förhållandet. För Erica blir det en chock. Hon går hem och dricker sig redlöst berusad och vaknar först när det ringer på dörren. Utanför står Döden. I sin desperation låter sig Erica varken skrämmas eller förundras. Kanske för att Dödens uppenbarelse inte alls stämmer med den gängse bilden. Sorgen över Toms svek förändrar Erica som intar en alltmer fördömande attityd till omvärlden. Med Döden som bundsförvant tar hon girigt chansen att städa upp i sin omgivning. I den dramatik som följer går kontrollen förlorad och hon börjar begå misstag som får förödande konsekvenser. "Caipirinha med Döden" är en dråplig berättelse, i ordets rätta bemärkelse. En udda romantisk komedi med spänningsinslag."
Det är bara att ge dig på hennes andra bok då, “Busters öron”. Jag har bara kommit en liten bit på väg i den, men som jag sa tidigare så känns språket igen.
Comment by Vickevire — May 18, 2007 @ 11:09 pm