På www.myheritage.com kan man ladda upp en bild av sig själv och få reda på vilken kändis man liknar allra mest. Jag vet inte vad jag ska säga om att min första träff var Sean Lennon …
Andra träffar var Anna Lindh och Scarlett Johanson. Den senare av dem är ju mer smickrande 
Idag har jag haft utvecklingssamtal. Med tre olika chefer på tre år så är det enda jag önskar mig KONTINUITET!
Vi var och såg filmen Departed i helgen. En bra gansterfilm med strålande skådespelarinsatser från Jack Nicholson och Leonardo DiCaprio. Matt Damon är inte min favorit och är lite "platt" i sin roll. Trist bara att de inte kunde hitta ett smartare slut på en i övrigt väldigt smart film. Varning för splatter!
"Colin Sullivan är en gangster, som infiltrerar Bostons poliskår och Billy Costigan en polis, som gör samma sak - fast i den undre världen. När deras respektive täckmantlar riskerar att avslöjas, visar det sig dessutom att de är varandra på spåren."
Hittade en kul grej på en annan blogg (Livet som C - http://cez.blogg.se)
Hon tipsade om att man på www.teleadress.se kan gå in och knappa in sin hemadress (under Mosaic livsstil) och få reda på vilken "livstilstyp" som präglar området. Jag bor numera på en adress där de boende är:
Förutom singeldelen så stämmer det väl rätt bra …
Idag har jag börjat ett nytt liv. Det gör jag iofs nästan varje måndag, men nu är det på riktigt
Nu ska jag bli sund, glad och vältränad. Sådetså!
Vi skulle gå på bio häromkvällen, men tappade sugen och hyrde en film istället.
Thank you for smoking är en smart film om tobakslobbyisten Nick som har förmågan att prata så att ingen kan värja sig för hans argument. Han lyckas att få rökning att framstå som nästan nyttigt
Smart, ironiskt, samhällskritiskt och väldigt roligt!
Man skulle kunna tro att jag har fastnat i barnfantasyträsket, men det har varit så mycket prat om Eragon av Christopher Paolini att jag var tvungen att läsa den. Min väninnas äldsta son blev ju förfärad när han hörde att jag inte läst den. Jag som lågt högt i kurs hos honom innan genom mitt Harry Potter-intresse sjönk som en sten.
Men nu har jag alltså läst den. Jag förstår inte riktigt hur den har kunnat bli så stor. Det känns som en väldigt basic fantasyberättelse - alla de vanliga ingredienserna, men inget utöver det. Jag är ju medveten om att den är skriven för barn, men måste språket vara så torftigt bara för det? Nu läste jag på originalspråk, men har hört att den svenska översättingen är ännu värre. Det är också lite svårt att känna någon sympati eller känna något alls för huvudpersonen som är en väldigt platt karaktär. Och tyvärr så blir det aldrig riktigt spännande …
Men, uppföljaren Eldest ligger redan därhemma så det kan hända att jag läser den med trots allt.
"When Eragon finds a polished stone in the forest, he thinks it is the lucky discovery of a poor farm boy; perhaps it will buy his family meat for the winter. But when the stone brings a dragon hatchling, Eragon soon realizes he has stumbled upon a legacy nearly as old as the Empire itself. Overnight his simple life is shattered and he is thrust into a perilous new world of destiny, magic and power. With only an ancient sword and the advice of an old storyteller for guidance, Eragon and the fledgling dragon must navigate the dangerous terrain and dark enemies of an Empire ruled by a king whose evil knows no bounds. Can Eragon take up the mantle of the legendary Dragon Riders? The fate of the Empire may rest in his hands…"
Från ett snöigt Västerås/Stockholm till ett snöigt Skåne. Vintern har alltså kommit hit också. Det blir väl kaos med bussar och allmänt stökigt som vanligt. Men ändå rätt trevligt jämfört med det eviga regnadet och mörkret.
Helgen i hemtrakterna var trevlig - hann med allt jag hade tänkt och lite till. Det var kanske inte så vilsamt, men kul. Längtar efter sovmorgon, men det får bli nästa helg.
Vaknade precis hemma hos mina föräldrar och uptäckte ett vackert snölandskap utanför fönstret. För mig är det den första snön den här vintersäsongen. Fint.
Resan upp igår gick ganska smärtfritt om än med två timmars försening, många byten och brist på kaffe. Visst ser man många spår efter stormen och på vissa platser ligger träden som plockepinn. Det mest slående är dock hur mycket vatten det måste ha regnat ner den här hösten/vintern - det är vatten överallt och på ställen där det inte brukar vara vatten.
Bu för alla gnälliga typer som klagar över att tågen inte går som de ska osv. efter stormen. Lite mer förståelse vore på sin plats. De som jobbar med röjning i skogen av spår och elledningar jobbar ju häcken av sig och många gånger med risk för sitt eget liv.
Jepp, nu ska jag ut och åka till min hemtrakter igen. Har ju inte träffat familjen på hela julen. Sen ska vi på 30-årsfest i huvudstaden också. Hoppas på att hinna prata med lilla mamma, mysa med syrran, fika med bästa vännen, träffa sambons syster med familj, fira den nyblivna 30-åringen och inspektera kompisens nya bebis
Ciao!
Här kommer några bilder från nyårsfirade med hatt-tävling, fyrarätters och traditionellt tolvslag.
Nej, jag har inte blåst bort
Men det var en intressant upplevelse att cykla idag.
Oj, oj - den här andra veckan på året och den första "ordinarie" veckan efter alla helger har verkligen bara försvunnit i en dimma av förlamande trötthet och grått, grått, grått väder. Suck! Skönt med fredag.
Elke Schmitter är en ny författare för mig och den lilla boken Fru Satoris - en vanlig kvinna har stått i min bokhylla länge utan att locka till läsning. Jag vet inte hur den hamnade där - kanske beror det på den snygga pocketutgåvan (ser helt annorlunda ut än omslagsbilden nedan). Ibland köper jag böcker bara med ögonen. Men den lilla tunnna boken är inte en bagatell utan en stark skildring av en kvinnas längtan efter kärlek. På baksidan står det att den kan kallas en modern Madame Bovary och där finns många likheter.
"På en danstillställning i en landsortsstad träffar kontoristen Margarethe en ung man som hon förälskar sig i. Han är lugn och blyg, hon uppfattar knappt vad han heter, men hon är säker på att detta är hennes livs kärlek. När det visar sig att han tillhör en rik familj ändrar detta inte hennes känslor och förhoppningar. Men en dag lämnar han henne utan ett ord till förklaring - och kort tid därefter gifter han sig med en annan kvinna. Även Margarethe gifter sig - men snarare av vrede och förtvivlan än av kärlek. Hon blir fru Sartoris, hennes tid förflyter i ett livlöst äktenskap med banktjänstemannen Ernst, en trög, förnöjsam man. Hans mål i livet var att ha det trivsamt, i det avseendet var han klar och genomskinlig som ett glas vatten. År efter år tillbringar de kvällarna i soffan framför TV:n, äter nötter och dricker vin med svärmodern i fåtöljen intill och med dottern ensam på sitt rum. Men till slut bryter kärleken in i hennes liv en andra gång: all hennes oförbrukade energi får utlopp i en affär med en gift man och familjefar. Den häftigt uppblossande passionen är inte bara en flykt, den ska bli det slutgiltiga uppbrottet till ett nytt liv. Det är så hon tänker sig det, det är det hon bereder sig på - och då ska fru Sartoris inte längre vara någon helt vanlig kvinna."
Ah, vad kan vara bättre än en söndag på soffan med en bra deckare. Det enda problemet med Arnaldur Indridasons Mannen i sjön var att den tog slut lite för snabbt. Hade gärna drömt mig bort i hans värld lite längre - mord och ond bråd död till trots.
"Vattnet sjunker undan i sjön Kleifarvatn på Island. Och på sjöbotten, fastbundet vid en rysk spionutrustning, hittar man liket av en man. Det står genast klart att skelettet är gammalt, och allt pekar på att brottet har begåtts under tiden för kalla kriget. Samtidigt som Erlendur och hans kollegor jobbar sig bakåt i tiden med hjälp av olika indicier berättas en annan historia. Den handlar om en ung isländsk student i Östtyskland på femtiotalet och slutar så småningom i vår tid. Händelser från två tidsplan vävs samman i en spännande berättelse om hur en grupp isländska ungdomar, uppfyllda av drömmar och hopp, ger sig av för att studera i det kommunistiska himmelriket Östtyskland där de dock möts av moraliskt förtryck och ett allestädes närvarande angiverisystem."
Inger Alfvéns böcker ger mig alltid ångest - jag vet inte varför! Och jag vet inte varför jag fortsätter läsa dem. Någonstans i bakhuvudet hör jag väninnans röst som säger att Alfvéns böcker är bäst i världen och jag tror att jag tänker att jag ska ge dem en chans till. Livets vatten är inget undantag från ångestregeln, men å andra sidan så ska nog denna bok förmedla just den känslan.
"Det var på nyårsdagens morgon längst bak i en Boeing 767 på cirka tiotusen meters höjd över havet som Lova lärde känna Roland. Där satt han bredvid henne i nerspilld smoking med sin flygrädsla och sin dygnsgamla skäggstubb på väg till Kanarieöarna. En konstnär som livet hanterat ovarsamt, ett liv som han hanterar ovarsamt. Men det vet hon inte ännu.
Lova är en självförsörjande yrkesstolt kvinna, änka med en vuxen son som är på väg att flytta hemifrån. Hon drömmer om att leva som alla andra i glädje och gemenskap med en man och ur de första mötena växer ett trevande och knappt erkänt förhållande. Men vad som är kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare och det kräver Lovas hela viljestyrka att anpassa sin dröm till verkligheten."
Man hade ju önskat att man kunde börja det nya året pigg och fräsch, men allt är precis likadant som innan nyår. Lika förtvivlat morgontrött (om inte mer), lika trist gråregnigt väder, lika stressigt att komma med bussen, lika många irriterande tidningsutdelare som tacklar mig på väg till kontoret och jobbet är lika oinspireraande som alltid en måndagsmorgon!
Kan vara den bästa dagen någonsin
Isländsk litteratur ligger mig varmt om hjärtat så klart. Och Yrsa Sigurdardóttirs deckardebut Det tredje tecknet var en julklapp och lite extra rolig läsning eftersom den utspelas på universitetet i Reykjavik och till stora delar i byggnaden Ardnagardur där jag hade de flesta av mina föreläsningar i somras. Som deckare betraktat kommer den inte i närheten av landsmannen Arnaldur Indridasons suggestiva berättarstil, men är absolut tillräckligt spännande för att sitta uppe till klockan tre på natten för att få veta hur det går.
"En tysk student hittas mördad och torterad på universitetet i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan. Thóra, en kvinnlig isländsk advokat, åtar sig fallet och inser snabbt att det finns förgreningar långt bakåt i tiden samt utanför öns gränser. Och till den nordvästra delen av Island, där de isländska häxbålen brann."
Vill man se en lättsam, obetydlig film som underhållning för att par timmar kan man välja The Holiday. Lite ojämn spelstil - Kate Winslet, Jack Black och inte minst Eli Wallac gör bra ifrån sig, men Jude Law och Cameron Diaz är ganska plastiga. Som julfilm betraktat är Love Actually mycket bättre. Men det är en söt bagatell. Varning för det alltför sockersöta slutet!
Gjorde ett personlighetstest idag på www.zapera.com
Jag är tydligen en "inåtvänd, planläggande, abstrakt, känslostyrd" person:
"Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor. Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt. Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera. Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."
Stämmer kanske i viss mån …
Ja, så var det då nytt år. Det firades med en ganska rejäl inflyttnings- och nyårsfest i goda vänners lag. Jag gav inte några nyårslöften i år - de vanliga om att bli smalare, nyttigare, mer vältränad och en bättre människa brukar ju misslyckas redan på nyårsdagen …
Bloggarna är fulla av olika bokslut. Jag tänkte försöka mig på ett också:
Bästa beslut: att åka till Island på sommarkurs
Nytt för i år: lägenheten
Synder: de gamla vanliga
Nya vanor: har faktiskt lärt mig att säga "nej" oftare
Lyckad annons: tja, det får väl bli annonsen vi sålde den gamla lägenheten på
Knepigt: att ta sig ner från passet vid Fímmvörduhals
Nya kort: Bonuskort på Malmö Aviation och det nya IKEA Family-kortet
Äckligaste drycken: Brennívin
Mest misslyckade dejten: Åh, jag dejtar ju inte längre. Är en stadgad kvinna sedan sex år
Överskattad film: Har inte sett den, men det måste vara Borat
Bästa film: Babel
Nya inköp: det får bli lägenheten där med
Lyckats med: att skiva klart min D-uppsats och ta examen (bara några år senare än tänkt …)
Året börjar och slutar: med fest hoppas jag!
Gott nytt 2007!
Jag upptäckte Lian Hearns serie om klanen Otori när jag läste barnlitteratur. Tidigare hade jag inte tänkt på hur fantasktiskt bra och välskrivna ungdomsböcker kan vara och fantasy är inte heller min favoritgenre. Men detta känns mer som historisk roman än fantasy och är en värld man inte gärna vill lämna. Triologin - som består av böckerna Över näktergalens golv, På en kudde av gräs och Under lysande måne - följs nu av en fjärde bok. Vid hägerns skarpa skri är en uppföljare och en bra sådan!
"Sagan om klanen Otori är en fiktiv histioria men ändå väl planterad i den japanska historien - mytbilder, religion, könsroller, främlingsfientligheten, sederna och traditionerna är alla hämtade från den stolta och starka feodala medeltida historien. Denna den fjärde delen är en uppföljare till trilogin. Vi får nu möta Takeo och Kaede efter 15 års äktenskap och gemensamt härskande över de tre ländernas rike. Profetian säger att Takeo endast kan falla för sin egen sons hand, och han har en son utom äktenskapet - som nu är 16 år! En son som Kaede inte känner till, hon som har fött honom tre döttrar, Shigeko som är 15 och tvillingarna Miki och Maya som är ett par år yngre, och hon vill inget hellre än föda honom en son."
Sista dagen hade vi inget bestämt på schemat. Vi har ju sett väldigt många gamla saker så vi bestämde oss för att åka till Gezira och titta på moderna museet. Men först gorde vi en "smitning". För att slippa den eviga diskussionen med "vår" chaufför, smet vi förbi honom och ut på gatan där vi tog en vanlig taxi in till stan. Först strosade vi omkring lite och kollade in den relativt nybyggda operan och sedan muséet. Där fanns mycket fint och roligt - jag gillade speciellt skulpturerna.
Monster
Efter lunch på en av Nilbåtarna hittade vi en fin park där vi kunde sitta i solen på en bänk och läsa och dricka turkiskt kaffe. Skönt med lite lugn och ro!
Sedan tog vi metron till centralstationen som var en imponerande byggnad i viktoriansk stil. Tyvärr hade de flyttat den enorma Ramses-statyn vi skulle titta på. Den ska tydligen placeras i den nya muséet vid pyramiderna och eftersom den är så stor måste de först flytta dit den och sedan bygga huset runt den
Tillbaka inne i "Down Town" lyckades vi shoppa lite - en ask mystisk men väldigt dekorativ choklad som vi tänkte bjuda våra nyårsgäster på och sambon hittade en plånbok. Vi var väldigt sugna på att köpa en klocka med arabiska siffror på, men den var lite för stor.
Jag köpte några småsaker på turistbutiken på hotellet, men mest för att jag ville ha något med mig hem.
Natten blev tyvärr lite orolig eftersom sambon blev sjuk. Under hela resan var jag väldigt orolig för att bli magsjuk och matställena var långt ifrån fräscha, till och med på hotellet var det läbbigt. Så jag var väldigt nitisk med mina våtservetter och torkade av bestick och glas innan vi skulle äta och tvättade händerna hela tiden och jag klarade mig jättefint. Sambon mobbade mig lite för mina våtservetter och för att jag var så petig, men han blev alltså dåligt sista natten.
Resan hem den 26:e blev ju tyvärr ganska jobbigt för honom och överhuvud taget kändes den väldigt lång. Men det var ju ändå skönt att det var mot slutet på resan. Väl hemma pustade vi ut i vår varma, rena och tysta lägenhet och öppnade lite julklappar. Borta bra, men hemma bäst! 
Så var det julafton då! Det märktes inte så mycket och det var ju heller inte det som var meningen. Vi tog det lugnt, åt frukost länge (jag vågade mig till och med på ett av de otroligt söta bakverken på frukostbordet - och skickades rakt in i sockerkoma!), såsade på rummet och läste. Fram på förmiddagen bestämde vi oss för att åka till kastellet. Det ligger högt upp på en kulle med utsikt över staden och de är också där Alabastermoskén ligger.
Efter numera sedvanligt gnabbande med "vår" chaufför där vi avvisade alla förslag utom kastellet kom vi fram. Vädret var härligt och utsikten fantastiskt så vi satte oss på en bänk i solen med vårt alltför dyra Nescafé.
Utsikt från kastellet
Sedan tittade vi på moskén som var mycket vacker. Och stor!
Efter en sen lunch (ackompanjerad av böneutrop) på kastellets italienska restaurang, lämnade vi den lugna oasen och gav oss ut i stadsvimlet. Där hamnde vi i händerna på en välvillig man som visade oss vägen till en moské. Det var lustigt för han verkade vara en helt vanlig man på väg hem från jobbet i sällskap av sitt lilla dotter som bedyrade att han inte hade nåt att sälja och att han var vår vän och ville hjälpa oss till den här vackra moskén. Men helt plötsligt "förvandlades" han till auktoriserad guide, någon "befriade" honom från barnet och han guidade oss igenom vanliga bostadskvarter som var som labyrinter så vi hade ingen aning om vi var på rätt väg och väl där fick vi ju naturligtvis gärna ge honom lite betalt för besväret. Ja, ja - så kan det gå! Moskén var helt annorlunda än den stora alabastermoskén så det var ju ändå en upplevelse.
Sedan skulle vi ge oss in i basarkvarteren. Jag var redan lite stressad och kinkig efter "guide-upplevelsen" och basaren gjorde det inte bättre. Även om man skulle vilja köpa något så var det så jobbigt med alla påflugna försäljare. Sedan var det ju inte så mycket som var intressant faktiskt. Jag gjorde ett försöka att pruta på några schalar, men gav upp - jag har verkligen inte så lätt för det "spelet" som det är att pruta.
När vi kom ut på andra sidan basaren flydde vi in på ett amerikanskt café för att få lite lugn och ro och en bekant omgivning.
Kvällen avslutade vi med Libanesisk meze (massa smårätter - nästan som julbord!) på en av båtarna vid Nilen.
Så var det dags för höjdpunkten på resan - att se pyramiderna. I vanlig ordning ville chauffören skjutsa oss en massa andra stället också. Trots att vi bestämt tackade nej till Papyrusmuseet så skjutsade han oss ändå dit. Men vi framhärdade och gick inte ur bilen så till slut fick vi åka till pyramiderna. Väl där hade chauffören tydligen ringt en kompis som stog på plats för att guida oss, men det lyckades vi också avstyra. Han kanske var en jättebra guide, men det känns så jobbigt att få saker "påprackade". Inne på områden fick vi ducka för mängder av välvilliga guider och souvenirförsäljare och trängas med andra turister - men ändå. Pyramiderna! Det är fantastiskt att få se dem "live". De är enorma. Man kan ju inte begripa hur de lyckades bygga dem. Helt otroligt! Och jag gillade också Sfinxen väldigt mycket. Imponerande - trots att han har fått näsan och hakskägget bortskjutet.
Vi lyckades inte få komma in i Cheopspyramiden, men väl i Chefrenpyramiden. Det var trångt! Det gäller att inte vara klaustrofobiskt lagd och inte heller så jätteintresserad av att få luft för det fanns nästan inte där nere. Det var inte så imponerande inuti, men det har ju varit massor av gravplundrare och arkeologer där före oss.
Det var intressant också att se hur staden har växt ända fram till pyramidområdet för att sedan tvärt ta slut och bli öken.
Men samtidigt blir man så deppig över att de inte bättre tar till vara på kulturarvet - så skräpigt och smutsigt det var inne på det området! Gamla vattenflaskor, plastpåsar och annat i drivor! För att inte tala om kamel-bajs Det blev ingen kameltur för oss, främst för att man i det närmaste blev jagad av de påstridiga kamelförarna ("You want camel?") som inte accepterade ett "nej" i första taget.
Pyramiderna talat iofs bra för sig själva, men i ett annat land hade de kanske också haft besökscentrum - kanske med någon liten utställning, café och toaletter - här fanns inget sånt. Det fanns någon slags barackliknade toabyggnad som man helst ville undvika. Sambon valde att gå bakom huset där redan en hel skolklass med egyptiska pojkar stog på rad. Men vi läste sedan att de ska bygga ett stort museum på området och flytta alla fyndigheter från egyptiska museet dit.
När vi hade sett oss mätta på pyramiderna tog vi en taxi till de koptiska (kristna) kvarteren. Taxin var med all säkerhet den skraltigaste bilen jag någonsin har sett och det tog sin lilla tid att komma fram. Men vi körde genom en ganska ruffig och lite spännande del av staden (och vi var inte alls säkra på att vi var på rätt väg). Vi körde bland annat förbi ett kvarter där de hade mycket stallar och och plötsligt såg vi en död häst som låg i vägkanten. Katten som vi snubblade över kvällen innan kan man ju tänka att att ingen hade orkat röja ur vägen och troligen hade den ingen ägare. Men en död häst i kvarteret verkar väldigt opraktiskt!
Jag tyckte de koptiska kvarteren var mycket sympatiska. Det var bilfritt och det renaste stället jag såg på hela tiden. Vackra kyrkor (med gratis inträde) och det koptiska muséet. Det var inrymt i en mycket vacker byggnad som nyligen hade renoverats och hade en vacker trädgård till.
Den hängande kyrkan
Sedan tog vi tunnelbanan in till centrum och lyckades köpa mat på ett "food court" i ett köpcentra av en mycket trevlig kille som inte kunde mycket engelska. Vi hade lite svårt att fatta det lite ryska systemet med beställning och utlämning av mat vilket han tog som att vi inte var nöjda med det vi hade beställt utan ville ha mer. Så vi fick ett par rejäla kycklingkebaber och en massa tillbehör - olika "geggor" och annat. Men det smakade bra och var troligen den mest genuina måltid vi åt där.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by Dave Shea
